Body guard

Jag förstod inte riktigt poängen. Vad var det som var så vackert? Kevin Costner är visserligen rätt välskapt och karaktären Frank kändes sådär oemotståndlitgt, ofrivilligt omtänksam. Tyvärr lyckades jag aldrig någonsin fatta tycke för den vackra sångerskan, hunkens kommande romans och kärlek. Jag förstod aldrig det gulliga i deras kärlek, blev aldrig nöjd, såsom jag förväntar mig att bli av en "romantisk film". Men men, världen går inte under för det.

Myr!

Röstblogga

I somras vet jag att man hade möjlighet att göra sitt eget sommarprogram i P1.
Det är verkligen en dröm, för mej!
Funderar på att börja röstblogga. Kanske lite töntigt och ännu mer självbekraftande, funkar det?
Ska nog prova.

Att göra en pudel

Jag vet inte vart uttrycket kommer ifrån. Jag har för mig att det var i samband med att någon politiker ville be om ursäkt för någon "klantighet". Eller så var det bara i ropet då.
Hur somhelst är det titeln på en av mina nygamla favoritfilmer. I lördags förälskade jag mig i den igen, men på ett nytt sätt.
Tidigare såg jag den som en romantisk komedi, lite skruvad, lite annorlnda, ganska overklig ganska klyschig, men ändå sådär skönt genomströmmande som jag tycker att sådana filmer är. Bara att titta, fnissa, gilla och njuta - lättsamt!

I lördags tittade jag på den med nya ögon på något vis. Jag vet inte hur det kom sig. Kanske var det den måttligt roande matematikbok jag hade framför mig. Kanske trippen efter godismissbruk som skulle kunna jämföras med sockerdropp. Eller så var det något helt annat.
Tidigare har jag tänkt på att filmen varken är speciellt plats- eller tidsberoende, sånär som på den fräscha bil som den manliga huvudpersonen glider omkring i. I övrigt skulle filmen kunna utspela sig i princip i vilken stad som helst, när som helst under 70-90 talet eller 2000 talet, i alla fall rent rekvisita- och scenografimässigt. Jag grubblade, tänkte tillbaka på de kunskaper jag troligtvs borde ha inhämtat från manuskursen. Undermeningar, budskap, motiv, teman, ljus, dialog, karakätär, komplex.. Ur virravarret kommer:

Kanske handlar denna film om att vi ska sluta vara så fruktnasvärt cyniska och fördomsfulla.
Rita, en frisör som jobbar med att klippa hundar, lite blond, inte så snabb, kontra. Knut, en skjutjärnsjournalist. Det cynisk tankesättet, att döma ut Rita och den "flummiga förverkliga dig själv verksamhet" som hon hakat på, är det som förlorar i filmen.
Kanske är det flum, men man tjänar inget på att döma ut det.

KANSKE finns det inget rätt och fel. Det är ingen mening att fösöka övertyga andra, få medhåll. Ha ditt rätt och fel, ha din världsbild, men döm inte ut andras, hävda inte att du vet bättre.

Titeln Att göra en pudel får plötsligt fler betydelser än den fyndiga kombinationen av en hundfrisör och den manliga huvudkaraktärens ursäkt. För mig handlar det om att be om uräskt till allt och alla som man någonsin dömt ut.

Att denna film aldrig kommer bli någon klassiker kanske beror på att de cyniska stackare som tvingats bedöma den inte förstår poängen. Å andra sidan har filmen bakbundit sig själv genom att med en inflikning under rubriken på fodralet placera den i, enligt mig, fel fack.
"En romantisk komedi om att följa sina drömmar" (eller något liknande)



Hjälp vad mycket klarare det där var i huvudet, men strunt samma.. Får åtgärdas senare.

WL
Sanna

Mobillös och lycklig

Varje morgon stressar jag som en galning för att hinna till pendeln. Jag bör dock poängtera att det varken är pendelns eller min bostads geografisk läges fel, snarare min tidsoptimism. Som ett yrväder stormar jag genom lägenheten, föreställer mig hur jag ska hitta den urbrunnen samma eftermiddag när jag kommer hem och drar därför ur en massa kontakter och vidtar andra omotiverade försiktighetsåtgärder. Samtidigt går jag igenom min packning i huvudet, SL-kortet i höger jeansficka, plånboken, jo visakortet var med, leg då, mm, det också. Matlåda, check, matteböcker, penna, a det tror jag. Mobilen!
Efter mitt hysteriska irrande, med vetskap om att pendln går om 10 snabba minuter, inser jag att jag glömt mobilen. Nej just det, den är ju inte laddad, tänker jag, och minns då jag fann den stendöd i min jackficka kvällen innan. Jag struntar i mobilen, rusar ut, låser, hinner till pendeln och dagen går.

Inte förrän jag sitter på pendeln, på väg hem igen, känner jag ett behov av mobilen.
Egentligen är det en konstig impuls. Tjejen som sitter mittemot mig pratar i sin telefon. Med en kompis av allt att döma. Jag känner att jag kanske skulle ringa någon. Jag vet inte vad det beror på. Vill jag också känna mig lika viktig och omtyckt som den där mobilpratande personen verkar vara? När jag kommer på att jag inte har mobilen med mig gör det mig inget.
Jag börjar fundera på min mobillösa dag. Är det egentligen motiverat att ha med sig den där nedrans apparaten varje dag?
En sak mindre att oroa sig för att tappa bort. Visst är det skönt att kunna ringa någon om man känner att man behöver det, men det är ju sällan akut, inget som inte kan vänta. Mm, den är smidig att ha om jag "tappar bort" mig på campus, men oftast löser det sig ändå.
Visst kan det vara så att andra hoppas att jag har mobilen med mig. Mamma t.ex. Är det kanske egoistiskt av mig att bara resonera utifrån hur ofta jag själv behöver kontakta någon.. mm, kanske lite.

Ändå undrar jag om man inte är lyckligare ju färre forum man är ansluten till och alltid nåbar på. Inte för att jag får vara ifred, utanför att jag slipper veta hur många det är som inte hör av sig.

Ny blogg

Den nya bloggen är nog för att försöka inbilla mig själv att jag kan åstadkomma en nystartad ordning i mitt liv. Lycka till, Sanna, lycka till!
Hur som helst är jag halvt emot bloggar. Att på kryptiskt sätt klaga över problemen i vardagen, personer i min närhet, ge shoppingtips, skriva hur underbara vänner jag har för att andra, av någon underlig anledning ska läsa det. Dessutom kanske denna smala läsarskaran kan tycka att jag har ett intressant liv och bekräfta mig och min värdefulla existens genom att på ett par sekunder posta en rolig/elak/hipp kommentar, ja, eller bara finnas med i visningsstatistiken.
Ja, det är ingen idé att hymla. Det är det jag vill. Få mig själv att verka mer intressant genom att då och då sprida några (rätt så väl valda, faktiskt!) ord i detta lättillgängliga forum.
Kom bara ihåg, ni har inte en aning vem det är som sitter och fingrar på dessa tangenter! För det har inte hon heller någon riktig koll på. Scarry, huh?

WL
Sanna